Älskaren R kom hem riktigt tidigt i går kväll, redan vid halvfem. Det händer nästan aldrig – men å andra sidan kom han hem halvett natten innan. Han ska jobba kontorstider, men det är det lite si och så med. Han frågade om jag ville hitta på något kul, som att gå på gymmet, eller få på bio. Just de två sakerna fungerar extremt dåligt när man har ett ordentligt ryggskott, eller hur? Han är så van vid att jag biter ihop, men ibland tror jag att han glömmer tänka.
Vi hittade på något kul i alla fall. Eller rättare sagt, han hittade på något kul. Det visade sig nämligen att han hade köpt en mountainbike som bara vägde 10 kilo (svindyrt, alltså), som han monterade ihop, samtidigt som han såg ut som ett litet barn på julafton. Han har pratat om att det skulle vara kul att åka i skogen med en sån också, men han brukar klaga över att han inte har tid med de vanliga motorcyklar och andra hobbies han har. Jag fattar inte, han är helt pryltokig, och jag hade ingen aning om att han faktiskt hade köpt en. Jag kan ju inte riktigt hänga med heller, fast det hade varit kul. Nåja, det är bara att titta på. Han klarar sig inte utan adrenalin. Heller.
Eftersom han kom hem tidigt hann vi faktiskt med lite annat också. Efter soppan, som fick 8,5 i betyg trots att han påstår att soppa inte är mat, blev det toblerone-glass och ”Det våras för Frankenstein”. En helt grym film, som alla borde se. Tillhör allmänbildningen. Ett parti Monopol hann vi med också. Några tramadol på det, och det blev en riktigt bra kväll. Nu: Lång, lång varm dusch, mer tramadol och sen eventuellt ringa efter en taxi. Varför? Osäkert.